Tillsammans är man mindre ensam....

Tiden går så sakta...

Jag kan inte, orkar inte, vill inte vara här.. Jag vill vara någon annanstans..

Där det finns lite att göra.. Men nu är det så att det är lugnt på hela sjukhuset, så lugnt att det nästan är löjligt, alla går och inväntar "stormen" frågan är bara när den kan tänkas komma. För mig så skulle den gärna få komma på en gång. Så att det händer något och så att vi får något att göra. För som sagt det här börjar bli löjligt. Det finns en gräns för hur mkt jag orkar städa varje vecka och den gränsen är nådd för alldeles för länge sedan.